marliin

Jag har ända sen barnsben älskat att träna o vart lite av en träningsnarkoman. Handboll o fotboll har alltid vart mitt "call". När jag var mindre började jag grina om de var nått som kom emellan så jag inte kunde träna, o hey lite snuva o hosta stoppade mej aldrig. Jag var alltid där rätt tid o rum. Fanns ingen chans i världen att jag "Malin den lilla skitungen" skulle tappa motivationen, no way! Blev jätteledsen för ca 4,5 år sedan laget mitt i handboll skulle läggas ned o jag visste att jag var för gammal för det yngre laget. Blev till att träna o spela fotboll bara. Kanske var det den lilla variationen som fick mej att börja ledsna?

Så sen i våras när jag o PT fick erbjudandet om att börja spela handboll! igen var allt på topp, jag trodde att de va de som hade saknats i mitt liv. Men icke. Efter att inte ha spelat fotboll på nu typ 4månader känner jag ingen saknad. Jag älskar fortfarande att kolla på fotboll, men känner inte "callet" att spela själv. Ännu värre har träningsmotivationen helt dött ut. Inget handbollstränanden på 1månad. Känner inte den stora saknaden där heller som jag gjorde innan jag började igen. Jag kanske inte är den där idrottande bollspelaren längre?

Fast jag känner att det skulle vara kul att lattja lite fotboll bara, typ spela korpfotboll. Jag tror att pressen på att alltid göra bra ifrån sig o aldrig göra nå fel blev för stor för mej. Att hela tiden kämpa som inte ledde till nån vart tog glöden ur mej. Varför kämpa för ingenting? Man stod bara still på samma fläck o grävde ett större o större hål. Det blev för seriöst helt enkelt. När jag tänker tillbaka på tiden för bara 3-4 år sedan var fotboll roligt, ingen press o man kände sig så duktig, man fick göra fel utan att nån hela tiden påpekade det. Det är meningen att fotboll ska vara roligt annars är de lika bra att skita i det.

Men vem vet vad jag gör nästa år, till våren, det får tiden utvisa. Ska iaf hitta motivationen till att träna handboll igen, jag vet att jag vill!

Men nått som jag verkligen vill börja med, är att gymma! Bara jag får tillräckligt med pengar o får systeryster med mej så blire säkert prima. Jag tror nog vi kan sporra varandra att göra bra ifrån oss o få det bästa ur oss. Det är det som behövs, en spark i röven för att få ur fingret!

Never lose the hope!

Efter regn kommer (ALLTID) solsken, believe me!



Ni är fortfarande mina hjältar, mina idoler, mina förebilder!
En legend som icke är med har redan fått för stor uppmärksamhet, o de flesta borde vid det här laget veta vem jag menar, om inte annat så ta er tillbaks till ett tidigare långt inlägg om just den personen ^^